 |
|
Sommar
Sommararbetet i bigården kan man ganska naturligt dela upp det i perioden före och efter midsommar. Ungefär fram till midsommar är det störst risk för att samhället svärmar och det kan därför krävas lite mer regelbunden kontroll av samhället om man vill slippa det. En grundregel för nybörjare är att kontrollera ungefär en gång i veckan. Svärmning är till stor del ett uttryck för trångboddhet och överflöd i naturen, d.v.s. om lägenheten är full och man har bunkrat förråd för hela den kommande vintern och det fortfarande finns gott om mat i naturen kan lika gärna hälften flytta. Det är även en stor genetisk andel inblandad och med dagens avel är det lätt att få tag i s.k. svärmtröga drottningar. Jag har även märkt att lite äldre drottningar hellre svärmar.
Mer erfarna biodlare kan ibland se att ett samhälle ska svärma redan vid flustret. Det kan uttrycka sig i att bina flyger mindre, de har helt enkelt slutat samla mat och bara väntar på svärmningen, är den mycket nära förestående kan man t.o.m. se bin med nektar och pollen som vänder i flusteringången och flyger ut igen. Man kan ibland även höra när ett samhälle har kommit i svärmstämning. Som nybörjare är man dock förvisad till att undersöka samhället för att se om man hittar några drottningceller, eller svärmceller som det ibland även kallas. En vicecell (drottning kallas även vise) är omisskännlig om man hittar en, den ser ut ungefär som en oskalad jordnöt som hänger ut från vaxkakan. Dock kan cellerna vara svåra att hitta om de sitter på kanter, hål eller dylikt.
Nu är det inte heller så enkelt att bara för man hittar en vicecell så vill samhället svärma. Det kan också vara ett så kallat stilla byte är på gång. Detta sker när en drottning börjar bli (gammal eller otjänlig på annat sätt) och bina vill byta ut henne. Skillnaden mellan de två fallen är att vid svärmning brukar yngelrummet vara fullt med viceceller (uppåt 20 stycken är inte ovanligt) medan vid stilla byte är det oftast endast ett fåtal (kanske en till fyra stycken). Stilla byte ger långt ifrån alltid dåliga drottningar och kan med fördel tillåtas, är man inte nöjd kan man ju alltid byta drottning senare, när man har en drottning som man vill använda. Annars kan tillsätta en ny drottning direkt. I sådana fall bör man kanske för säkerhets skull riva de andra cellerna före tillsättningen. Men notera att enligt ovan kan det vara svårt att hitta alla celler, och vill man därför vara riktigt säker skall man helst gå igen samhället vid mer än ett tillfälle och skaka av alla bin från varje ram för att kunna syna riktigt noggrant. Är dock samhället i svärmstämning kan man vidta flera olika åtgärder. Det enklaste är att sätta på flera lådor och skatta eventuell färdig honung. Har man tur räcker denna åtgärd och man kan gå tillbaka några dagar senare för att se om bina har börjat riva upp vicecellerna. Ett annat bra alternativ är att göra avläggare. Detta passar utmärkt då samhället uppenbarligen är starkt och det finns halvfärdiga drottningar att ta tillvara på.
Hur många avläggare man kan göra beror helt på samhällets storlek och hur mycket man vill ha ut av modersamhället, men det bör minst vara tre till fyra ramar bin till varje. Till varje avläggare väljer man sedan ut en stor fin vicecell och river de andra på den kakan, sen plockar man ihop de övriga ingredienserna och flyttar iväg ekipaget (helst någon mil) för parning till ett ställe där man kan undvika inavel. Det finns många andra sätt både att förebygga och förhindra svärmning, men en sak som inte hjälper är att skära bort alla påbörjade viseceller. Notera att så kallade cellkoppar (ej använda drottningceller) finns och ska finnas i kupan, det är först när de bestiftas (förses med ägg) som det eventuellt är svärmning. Det är även vid den här tiden som drönarna börjar dyka upp i kuporna. Naturligtvis är även detta inordnat naturligt för att eventuella ungdrottningar ska kunna para sig. Svärmfångning är ett helt avsnitt för sig som inte tas upp här, nämnas kan dock att biodlare ibland kan göra vad som helst för att fånga en svärm.
Efter midsommar börjar lönen för mödan (eller det onda som det goda för med sig som en del biodlare tycker) komma, d.v.s. honungen. Nu är det mest att kontrollera så att bina har tillräckligt med plats för honungen, och plocka bort den som är färdig. Detta görs i en takt som passar med väder och blomning, om det är går veckor med ogynnsamt väder (inte omöjligt) kan bina t.o.m. börja svälta. Det brukar sägas att honungen är färdig att tas när tre fjärdedelar av ytan är täckt, men om det har varit dåligt väder och draget går trögt brukar även honungen som har varit en längre tid i kupan ha rätt vattenhalt. Detta är bra att veta vid slutskattningen för att inte undvika halvfulla ramar.
Två undantag från regeln är rapshonung som kan stelna väldigt fort och därmed kan tas innan den är helt täckt, samt ljunghonung som ofta inte hinner få rätt vattenhalt i kupan men kan tas ändå. Något som underlättar vid skattning är spärrgaller. Jag brukar kalla det för försäkring då man är garanterad att drottningen inte har lagt ägg i lådorna över det. Däremot är det inget nödvändigt då drottningen brukar hålla sig på åtminstone de två eller tre nedersta lådorna. För vissa bin och biraser kan det nästan uppfattas som ett tak de vägrar gå igenom. Det finns vissa trick för att undgå problemet, men i min mening är det då lika lätt att strunta i spärrgallret och istället sortera ramarna vid skattningen. De blommor som brukar ge mest nektar i Uppvidinge kommun är, utan inbördes ordning:
Maskros som ger en gyllene aromatisk honung
Hallon som ger en ljus honung
Klöver som också ger en ljus honung
Lind som ger en nästan grön, lite sträv honung
Mjölkört eller Rallarros som ger ljus honung
Ljung som ger en mörk, nästan svart och ”mer” söt, aromatisk honung
Slutligen kan vissa (speciellt torra) år ge så kallat lusadrag. Detta kommer av att lösen biter på träden så att söt sav kommer fram som bina sedan hämtar. Denna honung brukar mest likna ljunghonung i karaktär, men kan variera. Rapsen ger i stora delar av landet en avsevärd skörd, men då odlingen i vår kommun är ytterst begränsad är det inget man kan räkna med här. Ljungen är en lynnig växt som vissa år ger rikliga skördar medan andra år ger den ingen nektar alls. Den är dessutom omöjlig att förutspå och därför aldrig något man kan räkna med. Däremot så har natur varit finurlig igen, för ljungen ger nämligen ganska rikligt med pollen, något som behövs till bina för att bygga upp deras fettreserver inför vintern. Men då börjar vi närma oss hösten, med allt vad det innebär.
Skribent Jonas Juel